Somliga åker till andra sidan jordklotet. Andra dissar de varmare bräddgraderna och fokuserar på vågorna istället. Nordatlantens vågor. E10:an västerut, avtagsväg mot Unstad. Genom några tunnlar och landskapet öppnar sig; slätterna breder ut sig och i den oskyddade havsviken ligger den lilla byn med säkerligen världens nordligaste surf camp. Några av oss valde att trotsa klimatets temperaturer i ett försök att bemästra surf-konsten. Och några av oss behöll mössorna på.
This is how we do.
så nej nej. inga tomma magar här inte. gratis är gott.
Vi kallar det Bunnpris-skörd.
Det är är Lunnefåglar, även kallade havspapegojor. Man kan åka 12 mil, färja, och sen gå en halv dag utan att se dem. Oavsett vad kartan symboliserar. Man kan också åka båt 5 minuter utanför Henningsvaer och se 14 st. Har jag fått höra. Men jag tror att det är ljug. Vi kan ju låtsas som det.
P och jag har haft en oerhörd tajming av schemat den senaste veckan. Kvalitetstid i kvantitet. Efter midsommarhelgen ställde vi klockan på förbjudet tidig tid och körde 12 mil längre ut på Lofoten. Med siktet på en sak: Lunnefåglar. Kl 08.15 steg vi på färjan mot Vaerøy, en klippformaterad Ö en och en halv timma utanför 'fastlandet' (Lofoten i sig är förvisso bara öar det med). Vädret var fuktigt och rått. Landskapet runt det lilla fiskesamhället påminner en aning om hur jag föreställer mig Island, mossgrönt och dramatiskt. Och lite öde. Enligt kartan bodde Lunnefåglarna på andra sidan ön. Och så klart måste man gå runt allt för att komma dit. Enligt den lite smårunda pojken i turistinformationen. Så vi gick och gick och gick och gick. Och när vi hade gått så långt att vägen tog slut och övergick i problematisk stig, fick vi gå ytterligare några kilometrar. Och när vi gått dessa ytterligare kilometrar, tog stigen på kartan slut. Precis som verkligheten kunde intyga, ETT KRÖN innan Lunnefågelnästet!!??! Ett stup och kräkandes, häckande fiskmåsar. Förbaskade förbannade fiskmåsar. Vi vände och gick tillbaka. Och hittade en annan stig, som inte alls gick runt hela alltet utan raka vägen över berget tillbaka till byn. Den smårunda pojken hade fel. Akkurat som den missvisande kartan med den tydliga symbolen av en Lunnefågel. Vi köpte citronkex och somnade på ett bord bredvid två fransmän - sen tog vi färjan hem. I efterhand var det en fin tur. Och kanske i första hand med. Med eller utan
lunnefåglar.
M.J.
Visserligen är det stormande havet och piskande regnet en del av charmen i detta landskap, men. Vissa föredrar sommar i lättklädd kjol och tunn blus. Andra väljer underställ och merinoull. Min nästa investering ska bli en mössa. Indeed. Ut på tur, aldrig sur. Med rätt inställning trotsar vi dock vädrets makter och ger oss ut i det mäktiga omgivningarna. Som i söndagsnatt då vi efter arbetsdagens slut tog sikte nordväst och Hov, där vi 6 tappra själar började vår bestigning av 'Hovern', ca kl 02.00. Väl på toppen kunde vi skåda midnattssolens strålar genom de regntunga molnen, en blänkande gata i det vilda vågorna. Och i en stund av total övertygelse tycktes vi alla se de tre, om än några månader tidigare än säsongen, späckhuggarna som lekte vid ytan. Tills att vi dessvärre började känna en viss misstro till de aningen stillastående pucklarna, om än de fortfarande hade fenor. Till och med i kikaren. Till vår besvikelse och med en gnutta dumförklaring av oss själva, kunde vi dock konstatera att de magnifika skapelserna skulle kunna vara pinnar på skär. Hm. Vi gick ner igen.
PEACE.
<><
Det stormar på havet
Om kvällen.
Just nu är jag trött. De senaste 24 timmarna blev fördelade på 20 timmar jobb och 3 timmar sömn. Uppvärmt av 4 timmars klättring. Men man ska känna att man lever. Ibland jobbar man kväll. Och P också. Då kan man mötas efteråt, här där solen aldrig tycks försvinna under horisonten. Och ta ett kort efter halva vägen.
FÄRDMEDEL.
Undan går det, av bara farten!
Färden går till Lofoten
Efter dryga 70 mil av i majoritet norrländskt inland, kyliga vindar och en natt i Abisko, passerade vi tisdag förmiddag Riksgränsen på vår färd mot Lofoten. Audin gick bra, även de fortsatta 30 milen genom norska vägtunnlar och sluttande terräng. Gigantiska bergsmassiv, turkost vatten och gröna omgivningar - tack Gud för Golfströmmen - gladde våra ögon hela vägen till vårt nya hem. En, två broar och ut på en grupp öar ligger Henningsvaer - en liten fiskeort i Lofoten, väl besökt av tyska husbilar. Dramatiska klippor och kristallklart vatten. Bodar, fiskebåtar och välsnickrade trähus. Exklusiva restauranger med utbud från det nordnorska atlanten. Kärlek vid första ögonkastet. Förutsättningarna för en trivsam säsong är goda. Jag tror banne mig vi har hamnat på en av de vackraste platser jorden har att erbjuda.
IT'S ALIVE!
Bloggen var död - men nya äventyr gav den bestämt livet åter. Here we go - summer 2010.
Amanda Gästar
AVSKED.
För några dagar sen hade vi en stor avskedsfest för en av de som blivit våra närmaste vänner här, nämligen Tobias a.k.a ”Tobi” från Norge. Stark curry, massor av folk och en i olika färger blinkande tavla av ”Den sista måltiden”, utgjorde delar av detta mycket framgångsrika koncept. Framgångsrikt i den bemärkelsen att han var rörd till tårar (nästan), men ett totalt misslyckande i försöken att övertala honom att stanna. Så går ännu en vän från vårt liv här och kommer inte (eller kanske) åter… Konstigt när man, i ena stunden bygger upp vänskapsrelationer från scratch för att i andra stunden ta farväl, utan att veta om man någonsin kommer att ses igen. Nästa avskedsfest är redan inbokad. Nu på söndag.
Vårt liv här levs i perioder om tre månader. Varken mer eller mindre. De allra flesta internationella lever här under de premisserna. Det är så länge vårt turistvisum sträcker sig. Även om vi planerar saker långt i förväg så finns det hela tiden med ett litet ”om”; om vi kan förnya visumet, om vi får komma tillbaka in i landet. Tre månaders visshet, trygghet. In sha’allah. Hur länge ska du stanna? 7 månader är tanken, om…
Det stående samtalsämnet är gränskontrollerna. Ett ämne som verkar tämligen outtömligt. Vad sa du i passkontrollen? Vad frågade de? Hade du några problem att komma in? Frågade de var du skulle bo? Fick du tre månader? Efter ett tag här utvecklar man en ganska absurd kompetens; att bli bra på att ta sig genom pass- och säkerhetskontroller. Men varför ska allt detta vara nödvändigt? Ibland känns det som om vi allihop är ett gäng brottslingar som måste lära oss detta för att mörka vårt brott. Vårt brott; vi bor och/eller jobbar på Västbanken. Jag vill inte ljuga. Men titt som tätt blir vi tvungna att svälja delar av sanningen som är lite för känsliga för säkerhetsvaktens spetsade öron.
Så efter Israels policyändring i visumfrågor har även vårt liv här ändrats. Lite av den där tre-månaders-tryggheten försvinner. Folk får allt svårare att komma in. Vi själva blev korsförhörda var för sig i 50 minuter på vår väg från Egypten tillbaka hit. Nära vänner blir nekade visum och får nöja sig med några veckor i landet de inofficiellt bor i. Andra måste genomgå timslånga förhör och kroppsvisitering. Pastorn i vår kyrka fick spendera några timmar i arresten på Ben Gurions flygplats efter att ha nekats inträde i landet. Mattan rycks bort under ens fötter.
Men nu har vi en ny stämpel för tre månader framåt i våra pass. Innan vi är färdiga här hoppas vi på ännu en till. In sha’allah.
About Cairo
Cairo. En stor stad. En gigantisk stad. Smutsig. Trafikerad. Förorenad. Intensiv. Men intressant. Spännande. Med en atmosfär som bortsett från den tjockt liggande smoggen andas någonting mer. Där finns ett hjärta och en själ. Medthe river Nile och sitt livgivande vatten. Pyramidernas konturer i soldiset, i kontrast till skraporna i förgrunden. Liv och rörelse. Längs varje gata. I varje hörn. Skönt att känna lite puls igen. Smaka lite storstad. I en annan del av världen.
Det var fredag eftermiddag. På 9:e våningen i centrala Cairo tog vi in på ett charmigt backpacker hostel, med rosa väggar och hawaii-blommor över receptionsdisken. Tillsammans med våra vänner från vårt västbanksliv, brittiska Sahera och norska Lars, delade vi på rumsnotan. Och myggen. Kate, som också är en del av vad vi kallar 'oss' numera, var också i stan. Alla med syfte att hoppas på en ny 3 månaders visum-stämpel vid återresan till Israel. Vi hade förmånen med lokala guider i sällskapet. Ben och Emily - Kate's amerikanska vänner som bor i staden, visade oss pärlorna för en helg. Spännande bakgator, schysta restauranger och historier som annars skulle gått oss obemärkt förbi. Vi hade också den äran att uppleva Cairo under den rådande adha-feasten (offerhögtiden, till minne av när Abraham skulle offra sin son till Gud). Vad det innebar var egentligen att staden upplevdes i vad jag närmast skulle beskriva som en blandning av Nairobis Down town och Kiberas slum. Med gatornas smuts och trafik i kombination med köttlukten från slummens slakterier. Med tillägg av ljudet från minaretutrop och araber istället för öst-afrikaner..
Pyramiderna. X check.
Swinxen. X check.
Egyptian Museum. X check.
Kommentarer; pyramiderna i Giza är överskattade. Tre stenhögar i en sandlåda. Kan med fördel ses på bild - då slipper du dessutom de x-antal försäljare som mer än klistrar sig fast för att nå din uppmärksamhet. Jag skulle aldrig betala extra inträde för att komma en meter närmare en liten (för den var liten!) kattfigur utan näsa. Egyptian Museum - Tutankhamun var lite spännande, liksom de mumifierade djuren (dock en aning motbjudande med tusenåriga djurrester i bandage). Men efter 15 minuter i den enorma byggnaden var jag relativt mättat på faraoniska stenbumlingar med hieroglyf-tryck.
I övrigt är jag nöjd med vistelsen. Framför allt när vi så här i efterhand kunde pricka av de mesta av Lonely Planets Cairo in two days -guide. Och att vi nu sitter med varsin ny tre-månaders stämpel i våra pass. Dock med en hemresa där säkerhetskontrollerna tog längre tid än resan i sig. Men det är en annan historia.
